Andra sidan
Kanske jag ska uppdatera här lite oftare, så att bloggvärlden och alla besökare jag har inte tror jag har dött.
Vandrade runt i mitt barndoms minne igår när jag tog med barnen till byn, deras morfar och andra sidan. Andra sidan, det kallade vi alltid stället där min farmor och farfar bodde. Nu låter det lite andligt och spirituellt, som om vi hälsar på de döda när vi far till andra sidan. Och det är väl egentligen det vi gör. Vi hälsar på minnet av de döda. Minnet av farmor och farfar som lever kvar i väggarna och över hela platsen där dom gick.
Ibland lämnas radion på i köket, så att när man kommer dit kan man nästan vilja ropa ett hej när man kliver in i farstun. Det brukar jag inte göra. Jag vet ju att ingen hör mig. Men dom har hört mig, en gång i tiden, väldigt många gånger.
Jag tycker om att huset står där, fullt möblerat som om någon nyss bara gått ut för att hämta något när jag står där i vardagsrummet och tittar (märk väl, ej beundransvärt) på en teckning jag gjort där en prinsessa har jättestora spretiga händer som sträcks upp mot skyn. Ingen gammal farfar eller gammal farmor kommer in. Dom har gått klart genom den där dörren. Det känns bra att vi går där ibland.
