Adjö.
Begravning idag. Sånt där man inte går å längtar efter precis. Ingen hobby ämnad för fredagar. Fint och vackert var det i all sorg ändå! Alla ska vi ju hamna där, som tomma skal tillslut, även om det är svårt att greppa att någon är borta. Människor man känner ska ju för alltid finnas där.
Jag vill så gärna tro på ett efterliv efter detta. Jag vill att det ska vara så enkelt! Att vi dör och hamnar någon annanstans, att vi möts i en annan värld, att jordelivet inte är det enda vi har, att vi fortsätter leva för alltid för all evighet. Att vi aldrig dör på riktigt. Tyvärr så tror jag inte på det. Jag tror att this is it. Gör därför det bästa av det du har. Jag hoppas verkligen att jag har fel. Någondag lär jag ju bli överbevisad om så är fallet. Hoppas kan man ju alltid. Men inte än.
Vem vet? Och lika bra är väl det, att inte veta.
